Hasse

Jahapp då ska jag försöka återberätta detta så bra det bara går.

Annah gick och la sig på söndag kvällen precis som vanligt. På natten runt ett-tiden så ska hon upp på toa som hon brukar göra några gånger varje natt eftersom barnet trycker på kissblåsan. Hon märker då att hon är lite blöt på benet men inget hon tänker på. Nästa gång hon är uppe på toa så är hon åter igen blöt på benet och fattar inte riktigt varför men lägger ingen större energi på att ta reda på vad det där. Det är nog jobbigt att gå upp flera gånger varje natt och kissa.
   På måndagmorgonen så går hon upp och ska åter igen gå på toa. Då kommer syndafloden. Precis hur mycket vatten som helst kommer ut. Jag själv ligger fortfarande och sover tungt då jag har jobbat sju dagar i rad och tänkte få sova några timmar extra på min första lediga dag. Så blev det inte. Jag blev inte väckt eller så vad jag kommer ihåg. Inte just då iallafall. När jag lite senare faktiskt blir väckt så säger Annah att vi ska åka in. Hon har inga värkar eller. Bara några små som kan liknas vid förvärkar. Såna har hon haft i någon vecka eller två så det var inte direkt panik eller kaos. Men Annah hade iallafall ringt till förlossningen och sagt att vattnet har gått. Det ska man göra oavsett om man har värkar eller inte. Vi fick en tid klockan två på eftermiddagen. I nuläget var klockan strax före lunch så vi åkte förbi Roland och Sonja för att lämna av William utifall att vi skulle få stanna kvar på förlossningen. Ingen av oss trodde att så skulle bli fallet. Det blev heller inte så.

Vi lämnade som sagt av William och for in till förlossningen där de precis som med William satte en "kurva" på Annah. Det är två spännen som går över magen. Det ena mäter barnets puls och det andra mäter sammadragningarna, dvs hur ofta och hårda värkarna är. Det visade sig att barnets puls var bra med att sammandragningarna inte var speciellt ofta eller hårda. De kollade hur öppen Annah var och det var inte heller mycket att skryta med. De sa dock att det helt klart verkade vara på gång, bara inte just nu. Vi blev ombedda att komma tillbaka klockan fem några timmar senare för att kolla om det hänt någonting fram till dess. Det gav oss även tid att åka hem och hämta BB-väskan och äta middag. Det blev två kalorimål från krysset med extra smet. Mycket gott må jag säga.

Klockan tickar fram till fem och vi beger oss till förlossningen ännu en gång. Denna gång med förhoppning om att få stanna även om vi båda är ganska säkra på att vi kommer bli hemskickade igen. Värkarna har ju inte kommit igång på riktigt och då är det egentligen ingen poäng med att sitta på förlossningen och ta plats och tid från personalen. Annah får en "kurva" satt igen av precis samma anledning som föregående gången. Den här gången visar sig hjärtljuden lika bra och värkarna är lite tätare och lite starkare. Men fortfarande ingenting att hänga i julgran. Men medans vi sitter där och väntar på att kurvan ska få tid på sig att plocka ut något mätbart så märker vi på skärmen att sammandragningarna börjar ta lite fart ändå. Annah börjar få lite ont också. Det är fortfarande inte skäl nog att vara kvar men eftersom det uppenbarligen eskalerar så börjar vi fundera på om det kanske inte är dags nu ändå.

En barnmorska kommer in och kikar lite på kurvan och verkar ha lite svårt att bestämma sig för om det är dags eller inte. Hon frågar Annah lite standardfrågor om hur ont det gör. Var det gör ont. Hur länge det gör ont i stöten. Efter att ha fått svar på dessa frågor och ha kikat lite extra på datorn så bestämmer hon sig för att skriva in oss. Vi bestämmer en ny tid för kurva och tills dess så ska vi ner i tunnlarna nere i källaren för att promenixa. I två timmar knatar vi runt nere i de läskiga tunnlarna. Vi hinner bl.a. gå förbi bårhuset, andaktrummet och många andra motiverande ställen på vår resa.

Klockan nio ungefär, jag kommer inte ihåg exakt på sekunden men därikring så tycker barnmorskan att vi har sprungit färdigt. Annah får en härlig kanyl som de kan pumpa in lite vad som helst i. Det är antibiotika som de numera ger till alla om jag inte kommer ihåg fel. För att skydda barnet mot infektioner tydligen. Låter f.ö. genomtänkt att det första man gör med barnet är att ge dem antibiotika så att de eventuellt blir resistenta mot det i framtiden. Nåväl, jag är väl ingen läkare men själva tanken tycker jag är lite konstig när landstingen går ut med att de vill få bort allmän antibiotika och bara använda det när det verkligen behövs. Annars är det ju verkningslöst.

Tiden tickar på och värkarna tilltar allt mer. Hittills har inte Annah velat ha någon bedövning utan kör enbart med lustgasen. Lite då och då tar hon lite för mycket och börjar peka på "parasoll" som flyger runt i taket. Det var faktiskt ganska underhållande...

Vi börjar närma oss midnatt och Annah öppnas mer och mer. Det går inte jättefort med öppningsfasen men bebisen ligger långt ner och trycker på. Barnmorskerna börjar överväga om de ska koppla in ett dropp som skyndar på det hela lite. Om det tar för lång tid så kan barnet bli stressat och därigenom fara illa. Genom ett trollslag så börjar Annah öppna sig snabbt, mycket snabbt. Klockan börjar närma sig två Annah börjar få riktigt ont under värkarna. Både ett och två vårskrik släpps fritt och väcker förmodligen halva sjukhuset varannan minut. För egen del var det sjukt mentalt påfrestande att stå på sidan och inte kunna göra någonting åt saken. Att stå där i en och en halv timme var fruktansvärt, det kan jag lova er. Barnmorskerna frågar om Annah vill ha bedövning nu och i det här läget är Annah i oerhörda smärtor och suger lustgas som en überknarkare. Hon accepterar barnmorskernas förslag och de ringer narkosläkaren.

Det tar ca 15-20 min innan narkosläkaren kommer. Han ser oerhört nyvaken ut och glider in i rummet med halvstängda ögon uppenbart störd av det starka ljuset därinne. En undersköterska hjälper honom med den klädseln han ska ha och spritar hans händer. Först nu slår det mig att det är samma narkosläkare som tog hand om William när han hade slagit i huvudet på dagis. Jag påpekar detta för narkosläkaren och han tittar upp någon sekund och har givetvis ingen aning om vem jag är. Williams olycka var ju mer än ett halvår sedan och jag antar att han har haft några patienter sedan dess. Jag kände igen honom iallafall. Alltid något...

Narkosläkaren sätter epidural i ryggen på Annah och lunkar sedan ut samma väg han kom. Inget hej då, inget lycka till. Bara ut genom dörren. Han såg väldigt trött ut stackarn :) Några sekunder senare utbrister Annah att hon känner att epiduralen börjar värka och att det var skönt. Barnmorskorna tittar konstigt på varandra några sekunder innan de slår på maskinen som DÅ börjar skicka bedövningen. De hade inte ens slagit på den när Annah tackar dem för den välbehövliga bedövningen. Även det var underhållande :)

Nu tar allting fart, ordentligt! Barnmorskan kan knappt tro det, men Annah är fullt öppen och värkarna går över till krystvärkar. Det har gått väldigt fort och barnmorskan säger att det är dags att plocka ut bebisen. Med William så fick Annah krysta i 52 minuter innan William tillslut fick dras ut med sugklocka. Nu tog det 4-5 krystningar innan vår dotter tittade ut. Det blev väldigt intensivt i slutet och Annah var mer eller mindre tokknall av lustgasen. Kvart över tre var det klappat och klart. Annah fick vår dotter mot bröstet samtidigt som jag smattrade bilder med kameran. Strax därefter så gjorde barnmorskan en första koll och allt såg bra ut så vi gick över till mer standard som t.ex. klippa navelsträngen som jag i form av pappa fick göra.

Vi fick sedan vara för oss själva en stund och njuta av ögonblicket. Inte allt för länge dock, det var dags för lite eftervård sen. "Städa upp" lite om man säger så. Jag ska inte gå in på några detaljer, ni som har fått barn vet. Att föda barn innebär en hel del kladd och blod som ska bort.

När allt såg bra ut igen fick vi lite födelsedagsfika som vi glatt stoppade i oss innan det var dags att bege sig till BB-avdelningen. Annah fick en nybäddad säng och jag själv fick en obäddad bäddsoffa anno 1972. Den var inte skön att ligga i men efter en mental omgång som en förlossning så sover man glatt på golvet om det så krävs.

Vi var tvungna att stanna i tre dygn eftersom det finns en infektionsrisk när det tar så lång tid som det gjorde från det att vattnet gick till dess att barnet är ute. Nu fick vi pruta ner tiden ett dygn mot att vi kommer in på lördag morgon och träffar barnläkaren som får ta en sista koll. Sen är vi helt fria. Vi är nu hemma inväntar den stundande påskhelgen. William fyller dessutom år på lördag (påskafton) så det blir dubbelt firande då.

Info:
Namn är ej fastställt. Vi får återkomma med det :)
2009-04-07 03:15
3820 gram
51 cm lång
35,5 cm runt huvudet
APGAR 9 10 10

Jag ska lägga ut lite bilder åt er. Jag har några favoritbilder också men de sparar jag till sist.


[ Bild på William som kommer i Norran på lördag, håll utkik! ]


[ Första kurvan klockan 14 på måndagen ]


[ Lite senare får Annah en kanyl i armen, huga...! ]


[ Värkarna börjar komma igång med medföljande ryggont ]


[ Annah laddar med dryck... ]


[ ... och lustgas ]


[ 03:15 kommer hon! Detta är första bilden på vår dotter ]


[ Annah får hålla henne för första gången ]


[ Nära till mamma ]


[ Glad och trött tvåbarnsmamma ]


[ Hon verkar ligga skönt mot mamma ]


[ Närbild på lilla damen ]


[ Ca ett halvt dygn gammal ligger hon och sover ]


[ Annah fick ta första badet den här gången ]


[ Så här ser en babyfot ut för er som inte sett en ]


[ Något test för att kolla blodcirkulationen tror jag att det var ]


[ Precis som William så har hon MASSOR med hår ]


[ Ca 2½ dygn gammal, just innan vi ska fara hem ]


[ Liten infoskylt på rullvagnen ]

Nu ska jag slänga in mina favoritbilder. De är nödvändigtvis inte de "bästa" bilderna men det är de bilder som jag själv tycker bäst om. Ni får väl tycka till om bilderna i kommentarerna.


[20] Den första bilden. En fantastisk första bild. Jag är mycket nöjd över den ]


[21] Detta är min absoluta favoritbild. Bästa bild jag tagit, någonsin ]


[22] En av de bästa bilderna jag tagit, den är så varm och mjuk ]


[23] Mamma och dotter undersöker varandra ]


[24] Mamma och dotter glädjs åt varandra ]


[25] En stunds eftertänksamhet ]


[26] Jag bara gillar den här, vet inte riktigt varför men jag gillar den ]


Det är när jag tar bilder som 21 och 22 som jag verkligen vill uppgradera kameran för att kunna ta riktigt riktigt vassa bilder. Synd att de bättre kamerahusen är så satans dyra. Men om någon hittar en Nikon D90 så får ni gärna ropa till. Objektiv har jag själv, men ett D90hus skulle jag kunna mörda för.

Seså, nu har jag skrivit i över en timme så nu får ni ta och dunka på med kommentarer. Feedback på bilderna är varmt välkomna. Det går även att anlita mig för fotografering. Som betalning så duger en D90 alldeles utmärkt :) Skämt åsido så tycker jag att fotografering är oerhört kul och det sköts ca 500 bilder på två dagar på sjukhuset.

Nu ska jag lägga mig så att jag kan gå upp med William imorgon bitti. Natti natt!

- Hasse