Hasse

Ja precis som det står, förra onsdagen den 24 september så råkade William ut för en olycka på dagis. Han var på väg in genom ytterdörren och fick hjälp av en av fröknarna varpå de ramlade och det ville sig inte bättre än att William for med huvudet mot tröskeln. Själv var jag hemma och sov då jag jobbat natt och fick ett samtal från dagis klockan tio. Jag meddelades att William hade slagit sig och måste uppsöka läkare.

Väl på plats kunde jag konstatera att det var ett ganska illa sår han hade fått mitt i pannan. Williams kläder var bokstavligt talat dränkt i blod och i håret och ansiktet fanns spår av blod även om personalen tvättat och plåstrat så gott det gick. Som förband hade de satt ett stort plåster och några vita "tejpstrips". Någon form av tygtejp om ni förstår. William själv var ledsen även om han inte grät just för tillfället men han verkade gilla att jag kom till dagis så fort.

Jag och William fick skjuts till akuten av en fröken där vi ganska snabbt fick hjälp. För en gångs skull var det inte så mycket folk på akuten. Efter en trekvart fick vi komma in och en kvinnlig läkare med en väldigt intressant dialekt kom in i rummet. Jag tror att hon har tysk bakgrund men jag ska inte säga säkert. Det kan även ha varit polsk brytning. Hon tog iallafall bra hand om oss.

När det var dags att kontrollera vidden av skadan för att kunna göra en medicinsk bedömning av vilken behandling som behövs vändes det i magen på mig. När den kvinnliga läkaren sakta men säkert lossade tejpbitarna och plåstret så blottades jacket för en sekund när plåstret släppte från ena sidan av jacket och således lyfte upp den sidan av jacket där plåstret fortfarande satt fast så kunde man se rakt in i huvudet på pojken. Det blev liksom helt öppet och då plåstret lyfte upp huden så syntes helt klart ett mellanrum mellan huden och vad jag tror är muskelaturen under huden. Det såg ut som färsk fläskfilé där under. Kött med lite vita strimmor i. Helt sjukt kul för en småbarnsförälder att få se sånt inne i sin lilla pojks huvud. Rekommenderas starkt för alla som saknar alla former av känslor och har en mage av stål. Jag tog ingen bild med mobilen om man säger så.

Läkaren tyckte att jacket var alldeles för stort för att stämplas, tejpas eller limmas så hon bestämde sig ganska snabbt att det blir nål och tråd. Nu var frågan bara om det skulle ska med bedövning eller med narkos. Efter att den kvinnliga läkaren lämnat rummet tog det inte lång stund innan två sjuksköterskor kom in för att lägga förband och bedövning. I det här läget var inte William speciellt samarbetsvillig. Även om han var väldigt trött och hungrig så var sårtvätt och förbandsläggning det absolut sista han hade på önskelistan. Tack och lov så var Williams krafter reducerade och vi andra kunde ändå förhållandevis enkelt lägga (för)band på honom. <-- Ordvits...

Vi får träffa en överläkare en halvtimme senare som ska ta ställning till huruvida de ska söva William eller inte. När han får informationen att det var fem timmar sedan William åt senast så beslutar sig överläkaren för att det blir nedsövd operation. Det verkar som att det finns en minigräns på sex timmar fasta inför en operation. Klockan är nu strax efter ett och vi bestämmer tid för operation. Halv tre ska det opereras. Och mycket riktigt blir det så.

Klockan slår 14:23. Annah och jag står inne i operationssalen iklädda blå operationskläder med vita snören och knappar lite här och var. Precis som på Cityakuten från tv. Rummet är stort som ett vardagsrum och för mig som aldrig varit i en operationssal så kunde det här lika gärna ha varit ett internetcafé. Det finns datorer överallt. Svartvita monitorer som blinkar siffror med uppdatering varje sekund. Atmosfären i rummet är ganska kall och illavarslande då det är en enorm brist på färgkällor och rummet formligen dränks av diverse olika superstarka ljuskällor i form av operationslampor som skulle få varje lekmans luxmätare att skjuta i höjden. Ljuset är väldigt kallt, kan inte vara mer än 3-4000 Kelvin. Som ljuset från en hockeyrink ungefär. Stämningen är ändå förväntansfull och i väntan på kirurgen gör överläkaren och sjuksystrarna vad de kan för att hålla William glad och föräldrarna lugna. Allt enligt protokoll. Deras omvända psykologi biter dock inte på mig men då den stundande operationen knappast gäller liv och död så känns det inte som att det finns någon större anledning att oroa sig. Men nog skulle lite färg piffa upp rummet lite.
14:26. Dörren öppnas med en lätt men bestämd knuff. En nyombytt kvinnlig kirurg med nydesinficierade händer har just använt sin bakdel för att öppna dörren. Med snabba steg tar hon sig fram till William och ger honom ett leende samtidigt som hon ruskar en leksak. En liten tyghund belägen längst ut på en liten pinne. William verkar måttligt road men hans uppmärksamhet avleds såpass mycket att överläkaren kan sätta kateter i armvecket. Kirurgen får tecken av överläkaren att katetern är på plats och kirurgen nickar tillbaka och säger öppet att det är dags att säga godnatt till William. Överläkaren ger William en dos och det tar inte mer än tre sekunder så sover han som en klubbad säl. Vi blir ombedda att lämna salen och vi blir visade till väntrummet.

En halvtimme senare kommer en av sjuksköterskorna. Hon stannar till i dörröppningen och korsar ena foten över det andra benets smalben och lutar sig lätt mot dörrkarmen.
- Allt har gått bra, meddelar hon. Läkaren är mycket nöjd med operationen. Här kommer han föressten. Annah och jag ser hur en sjukhussäng kommer rullande. Det är en vuxensäng men i den ligger vår lilla pojk. Han sover fortfarande och har ett ordentligt, stort utmåttat plåster över pannan. Plåstret täcker nästan upp hela pannan och runt själva plåstret sitter en väldigt tunn tejpfilm som håller allt på plats.
- Vi tar ner honom till uppvak så får ni vara med honom när han vaknar. Det borde ta en timme ungefär, säger överläkaren och skyndar iväg.
Förmodligen har han andra patienter att ta hand. Vi hinner just tacka då kirurgen kommer ut från operationssalen. Den här gången använder hon händerna för att öppna dörren. Att jag noterade detta och jämförde det med tillvägagångssättet för att öppna dörren IN till operationssalen fann jag väldigt lustigt. Hon kommer mot oss och nästan framme säger hon,
- Det gick bra och stygnen blev kanonbra. Det kommer bli minimalt med ärrbildning.
Det var skönt att höra de orden och vid det här tillfället är vi egentligen bara intresserade av hur det är med William. Men han ligger och sover så skönt i sängen. Ovanför sängen hänger en påse med glukoslösning som William får ta del av via dropp till samma katater som sömnmedlet sprutades in i. Jag antar att det är för att han ska få lite näring då han inte har ätit på sex timmar.

En timme senare vaknar William och är lite sömndrucken. Han sätter sig upp i sängen och vinglar friskt. Först lite åt vänster. Sen lite åt höger. Blicken är vimsig och ofokuserad. Tillslut fäster han blicken på Annah och blir väldigt glad och ska genast kasta sig ut från sängen. Tyvärr för William så är balansen i samma skick som övriga kroppsfunktioner och hans försök misslyckas och det enda som händer är att han välter omkull i sängen. Lite tragikomiskt. Det ser väldigt roligt ut men samtidigt så har stackaren just opererats så lite synd om honom är det :)
Under tiden som William sov hade vi möjlighet att äta lite själva också. Själv hade jag inte ätit efter att jag åt middag på jobbet kvällen innan. Jag hade alltså inga som helst problem med den räkmacka som jag gladeligen betalade 40 kronor för. Stor som en kanelbulle. Ok, en stor kanelbulle. Men fyrtio kronor... Ja den var god så jag är nöjd. Jag fick betala 40 kronor för en räkmacka men fick min son opererad gratis. Så jag är väl kvitt med sjukhuset antar jag.

Imorgon fredag vid lunch så ska stygnen bort. Dvs om läkaren tycker att det är lämpligt. Jag har dock goda förhoppningar om detta då jag och Annah tjuvkikade lite på stygnen igår kväll och de såg verkligen jättefina ut. I förhållande till hur fula stygn ser ut. För det finns ju inga stygn som är snygga om man ser det på så sätt.


[ I väntan på doktor ]


[ William väldigt trött och hungrig ]


[ Blir lite glad över att se sig själv i spegeln ]


[ I väntan på operation busar Annah ]


[ Bedövningen har förmodligen kickat in här ]


[ Några dagar senare hemma, notera plåstret i pannan ]

- Hasse

PS. Mamma, nästa barn har samma BF som William hade. Men det är inte 11 april bara för att William föddes då. Beräknad Förlossningsdag och förlossningsdag är ju två olika saker vet du :) Wililam hade BF 3 april men kom 8 dagar sent. Enligt de första utsagorna från läkaren så har nästa barn prel BF 3 april. Ultraljudet är om två veckor så då vi får veta mer. DS.